Remisser från 2022

Yttrande över betänkandet Rätt och rimligt för statligt anställda SOU 2022:8

Statens tjänstepensionsverk (SPV) har tagit del av rubricerat betänkande.

SPV lämnar, i enlighet med nedanstående, synpunkter på den delen av utredningens förslag som avser ändrade villkor för myndighetschefer (kapitel 7). I övrigt har SPV inga synpunkter på förslagen i betänkandet.

I kapitel 7 föreslås en ny chefsförordning. Till skillnad mot nuvarande chefsförordning föreslås förordningen inte innehålla möjlighet till inkomstgaranti utan istället uteslutande rätt till avgångsvederlag. Vederlaget ska kunna utges i högst två år och samordnas med 65 % av förmånstagarens vissa övriga inkomster. Avgångsvederlaget ska kunna bli föremål för jämkning.

Vissa skillnader mellan inkomstgaranti och avgångsvederlag

Det kan kommenteras att det finns vissa skillnader mellan nuvarande inkomstgaranti och avgångsvederlag utöver tidsperioden för utbetalning (4 respektive 2 år). En skillnad är att avgångsvederlag som betalas ut blir pensionsgrundande för den allmänna pensionen medan inkomstgarantin inte blir det. En annan skillnad är att inkomstgaranti värdesäkras under utbetalningstiden, vilket inte sker för avgångsvederlaget.

En ytterligare skillnad är att inkomstgaranti räknas om till en förmånsbestämd ålderspension[1] medan detta inte gäller avgångsvederlag. I sistnämnda fall föreligger istället rätt till ett fribrev. Efter den som har rätt till inkomstgaranti, och senare ålderspension, föreligger rätt till efterlevandepension. Sådan rätt saknas för den med rätt till avgångsvederlag och senare fribrev. Någon sådan rätt framgår inte heller av lydelsen i den föreslagna förordningen. En konsekvens av förslaget att ersätta inkomstgaranti med avgångsvederlag för den som uppnått 61 år är således att denne inte kommer att erhålla någon påföljande ålderspension eller rätt till efterlevandepension.

Villkor för rätt till avgångsvederlag (6 §)

Av utredningens förslag framgår att ett villkor för rätt till avgångsvederlag är att arbetstagaren vid anställningstidens utgång inte erbjudits fortsatt anställning i samma befattning. Samma lydelse återfinns i nuvarande chefsförordning.

SPV har i ett ärende om avgångsförmåner erfarit situationen att en myndighetschef beviljats tjänstledighet i slutet av förordnandet och påbörjat annan anställning. Det var därför, såvitt SPV förstår, inte aktuellt att erbjuda denne fortsatt anställning i samma befattning. Det blev då fråga om detta medförde att förutsättningarna för rätt till förmån var uppfyllda.[2]

Det är oklart för SPV om den uppkomna situationen var en engångsföreteelse i ett enskilt ärende. Om detta förhållande skulle kunna uppstå igen bör formuleringen inte erbjudits i en ny förordning övervägas ytterligare för att undanröja tveksamheter om huruvida rätt till avgångsvederlag föreligger i nämnda situation. 

Övre åldersgräns för avgångsvederlag (8 §)

Utredningen föreslår att den nuvarande inkomstgarantin slopas och ersätts med avgångsvederlag i högst två år, oavsett vid vilken ålder arbetstagaren avgår från anställningen. Avgångsvederlag föreslås kunna lämnas längst till 65 år.

Syftet med avgångsvederlag anges vara att skapa ekonomisk trygghet för arbetstagaren i den omställningssituation som kan uppstå efter att en chefsanställning avslutats. Den föreslagna övre åldersgränsen 65 år för avgångsvederlag motiveras i betänkandet enbart med argumentet att för den som uppnår den åldern kan försörjningen tryggas genom uttag av pension, bl.a. tjänstepension. Några ytterligare resonemang framgår inte. SPV ser det mer naturligt att utgångspunkten för ett resonemang om den övre åldersgränsen för föreslagen omställningsförmån är samma åldersgräns som gäller för sjukersättningen och i det allmänna pensionssystemet, d.v.s. 66 år från och med år 2023 och senare riktåldern. Och att det därefter identifieras vilka skäl som talar emot en sådan åldersgräns. SPV kan i sammanhanget konstatera att avgångsvederlag inte räknas om till en förmånsbestämd ålderspension på samma sätt som inkomstgaranti. Det finns således inte av det skälet anledning att knyta den övre gränsen för avgångsvederlag till den i avdelning II angivna pensionsåldern 65 år.

Oaktat ovanstående kan konstateras att såväl nuvarande som den föreslagna chefsförordningen är uppbyggd på det sättet att den knyter an till bestämmelserna i PA 16. Det är avtalsparterna som förhandlar om förändringar i PA 16. Även om pensionsåldern gällande avdelning II i dagsläget är 65 år är det okänt vad parternas förhandlingar under hösten kan, till följd av förändrade åldersgränser i bl.a. det allmänna pensionssystemet, komma att innebära i den delen. Det framstår därför lämpligt att invänta utfallet av dessa för att sedan överväga den övre åldersgränsen.

Bestämmelsen om minskning (10 §)

Av utredningens författningsförslag framgår att avgångsvederlaget ska samordnas med 65 % av förmånstagarens vissa övriga inkomster. I nuvarande chefsförordning minskas avgångsvederlag fullt ut med bl.a. de pensionsgrundande inkomster som förmånstagaren har, vilket framstår rimligt eftersom avgångsvederlaget utgörs av den pensionsgrundande lönen den sista anställningsmånaden i chefsanställningen. SPV ifrågasätter därför om utredningen verkligen avsett samordning med endast 65 % av inkomsterna. Att utfallet inte framstår rimligt blir extra tydlig i ett exempel där den tidigare arbetstagaren kort därefter får en ny chefsanställning enligt förordningen. Eftersom det saknas stöd i förordningen att stoppa utbetalningen av avgångsvederlaget[3] kommer myndighetschefen att få lön i anställningen samt avgångsvederlag minskat med 65 % av lönen, d.v.s. sammantaget ersättningar som härrör från anställningar enligt förordningen som överstiger nivån av en (1) anställning.

Bestämmelsen om jämkning (11 §)

Utredningen föreslår att bestämmelser om jämkning ska, på samma sätt som i nuvarande chefsförordning, framgå av den nya förordningen. Det kan naturligtvis övervägas huruvida det finns skäl med jämkningsregler när endast avgångsvederlag utges, vilken är begränsad till två år. Med hänsyn till att även avgångsvederlag enligt äldre förordningar, som också utges under längst två år, träffas av jämkningsbestämmelser så kan möjligen av det skälet argumenteras för ett införande av bestämmelser om jämkning trots slopandet av inkomstgaranti.

Utredningen föreslår att jämkning ska kunna ske om det är skäligt bl.a. om förmånstagaren förvärvsarbetar i väsentlig omfattning åt någon annan (exempelvis eget bolag) och inte tar ut skälig ersättning för detta arbete. Några överväganden i denna del framgår inte. Formuleringen ”i väsentlig omfattning” finns i nuvarande chefsförordning. Inte heller förarbeten till den bestämmelsen ger närmare vägledning vad som avses därmed.[4]

Syftet med bestämmelsen om jämkning är att säkerställa att samordningsreglerna inte kringgås. Med denna utgångspunkt har SPV i sin praxis gett omfattningen av den nedlagda arbetstiden betydelse men även vägt in andra faktorer, där det sker en bedömning om förmånstagaren genom sitt agerande har fått en högre förmån än vad som varit fallet om denne tagit ut ersättning i form av lön från bolaget för sitt arbete. Enligt SPV:s mening ger formuleringen i väsentlig omfattning sken av att graden av nedlagd arbetstid är avgörande för att jämkning ska bli aktuell och riskerar ge förmånstagaren uppfattningen att det är möjligt att arbeta i relativt hög utsträckning, och kunna skjuta upp sitt uttag av lön, utan att förmånen påverkas. Formuleringen framstår därmed som missledande för förmånstagaren. Den kan även ge uppfattningen att det är fördelaktigare att sluta att ta ut lön från bolaget, varigenom skapas utrymme för arbete av viss omfattning (d.v.s. i en omfattning som understiger ”i väsentlig omfattning”) utan att minskning blir aktuell. Lydelsen kan därmed ge en handlingsdirigerande effekt i motsatt riktning än den bestämmelsen syftar till. Den är dessutom svårförklarad och tillför inget i sak som inte ryms inom bestämmelsens skälighetsbegrepp. Om den nya förordningen ska innehålla jämkningsbestämmelser förordar SPV därför att begreppet i väsentlig omfattning slopas. SPV bistår gärna med ett utvecklat resonemang i denna del i den fortsatta beredningen av en ny chefsförordning.

Övergångsbestämmelserna till föreslagen chefsförordning

I utredningens förslag till övergångsbestämmelser anges i punkten 2 att genom förordningen upphävs förordningen (2016:411) om tjänstepension, inkomstgaranti och avgångsvederlag till myndighetschefer. I punkten 4 anges att bestämmelserna i förordningen (2016:411) om tjänstepension, inkomstgaranti och avgångsvederlag till myndighetschefer ska fortfarande tillämpas på den som får inkomstgaranti och på den som den 31 december 2022 hade en sådan chefsanställning som avses i den förordningen, om arbetstagaren i oavbruten följd fortsätter en sådan anställning.

Av punkten 6 i övergångsbestämmelsen till den nuvarande förordningen (2016:411) framgår följande:

6. Vad som föreskrivs i 14, 15, 19 och 20 §§ i denna förordning ska dock från och med det beskattningsår som börjar efter den 31 december 2016 tillämpas även på arbetstagare som får förordnandepension, chefspension, inkomstgaranti eller avgångsvederlag enligt de upphävda förordningarna
   - förordningen (1991:1160) om förordnandepension m.m.,
   - förordningen (1995:1038) om statliga chefspensioner m.m., eller
   - förordningen (2003:55) om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning. Med beskattningsår avses beskattningsåret enligt 1 kap. 13 § inkomstskattelagen (1999:1229).

Övergångsbestämmelsen innebär att bestämmelserna om jämkning, som infördes genom förordningen 2016:411, även tillämpas för den som uppbär förmåner enligt äldre förordningar. När förordningen 2016:411 upphör synes stöd saknas för att tillämpa bestämmelser om jämkning för den som uppbär inkomstgaranti eller avgångsvederlag, eller äldre motsvarande förmåner, enligt äldre förordningar. Detta gäller även bestämmelserna om uppgiftsskyldighet och återbetalning (19 och 20 §§) eftersom motsvarande bestämmelser saknas i förordning 2003:55 och förordning 1995:1038.[5] Det torde därmed finnas behov av att omhänderta detta, exempelvis genom att införa en punkt i övergångsbestämmelserna till en ny förordning som anger att punkten 6 i övergångsbestämmelserna till förordningen (2016:411) om tjänstepension, inkomstgaranti och avgångsvederlag till myndighetschefer fortfarande ska gälla.

[1] Detta gäller de som omfattas av PA 16 Avdelning II, d.v.s. personer födda före 1988.
[2] SPV gjorde bedömningen att även om något faktiskt erbjudande om fortsatt anställning inte lämnats, förelåg inte någon omställningssituation i förordningens mening.
[3] Jämför 7 § om utbetalning av inkomstgaranti i nuvarande chefsförordning
[4] Se SOU 2011:81 Myndighetschefers villkor. Jämför även med framställning till riksdagen 2005/06:RS4 gällande inkomstgaranti till tidigare riksdagsledamöter, för vilka jämkningsbestämmelser först infördes.
[5] Vad gäller förordning 1991:1160 upphörde den sista utbetalningen i augusti 2022.

Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Maria Humla efter föredragning av verksjuristen Nilla Alestig. I beredningen har även HR-utvecklarna Marcus Granholm och Karina Jönsson samt utredarna Ylva Wiklund och Carina Elfvén deltagit.

Datum: 2022-09-05

Vår beteckning: MD2022/160

Er beteckning: Fi2022/01388

SPV:s yttrande SOU 2022-8 (pdf, nytt fönster)

Yttrande över remissen Nya föreskrifter om en
paneuropeisk privat pensionsprodukt

Statens tjänstepensionsverk (SPV) har inga synpunkter på förslaget.
Detta yttrande har beslutats av chefsjurist Jimmy Everitt efter föredragning av verksjurist Emil Öhlén.

Datum: 2022-07-27

Vår beteckning: MD2022/246

Er beteckning: FI dnr 21-23810

Yttrande över remissen Nya föreskrifter om en paneuropeisk privat pensionsprodukt

Yttrande över promemoria: En fortsatt anpassning av riksdagens pensionssystem till en höjd pensionsålder

Statens tjänstepensionsverk (SPV) har tagit del av rubricerad promemoria.

SPV instämmer i bedömningen att utifrån hur lagen (2016:1108) om ersättning till riksdagens ledamöter (ersättningslagen) är utformad finns det skäl att genomföra vissa anpassningar till följd av justerade åldrar i det allmänna pensionssystemet m.m. Ett tydligt exempel på det är sjukpension enligt ersättningslagen som utges vid hel sjukersättning. När åldersgränsen för sjukersättning höjs förefaller det naturligt att även åldersgränsen för sjukpension höjs. Såsom anges i promemorian kan det även av andra skäl, såsom legitimitetsskäl, vara angeläget att anpassa pensionssystemet till de åldersgränser som gäller i samhället i övrigt. Samtidigt kan det vara värt att ha i åtanke att aktuellt pensionssystem närmast är att jämställa med ett tjänstepensionssystem, som för övriga delar av arbetsmarknaden i huvudsak är reglerade i kollektivavtal. Vilka förändringar som kommer att ske inom övriga tjänstepensionsområden är upp till avtalens parter.

Aktuellt pensionssystem är utformat med 65 år som utgångspunkt. På vilket sätt anpassning bör ske i pensionssystemet – som innehåller ålderspension, inslag av skyddsregel som härrör från äldre bestämmelser, sjukpension, efterlevandepension och även förmåner före 65 år – är inte en helt enkel avvägning. De förändringar om åldersgränser som föreslås i promemorian gällande respektive förmån framstår för SPV dock konsekventa utifrån syftet att höja åldersgränserna. SPV anser emellertid att den föreslagna ikraftträdande- och övergångsregleringen behöver förtydligas. SPV kommenterar detta samt några övriga frågor nedan.

Författningsförslaget 9 kap. 20 §

I promemorian föreslås att åldern för utbetalning av tilläggsbelopp höjs till 66 år. Detta gäller även tilläggsbelopp avseende den som varit talman.

Av 9 kap. 20 § framgår vad jämförelsebeloppet för talman utgörs av. Den föreslagna formuleringen i paragrafen kan ge uppfattningen av att det finns personer under 66 år som paragrafen kan komma att bli tillämplig på. [1] Såvitt SPV känner till är så inte fallet. För att bestämmelsen ska bli tillämplig på en person förutsätts att denne varit talman efter 2010 men även har talmanstid före 2010. Eftersom det inte finns någon sådan person under 66 år, och inte heller kan tillkomma någon, synes behov saknas att uttryckligen föra in åldern 66 år.

Bestämmelsen som sådan har dock inte spelat ut sin roll. Tilläggsbelopp utgörs enligt 9 kap. 11 § av skillnaden mellan jämförelsebeloppet enligt 20 § och ålderspensionen för samma år. Bestämmelsen behövs därmed för pågående utbetalning till talman. SPV föreslår därför att endast den del som anger 66 år stryks.

Vid beräkningen av tilläggsbelopp för den som varit talman före 2010 utgörs jämförelsebeloppet, om det blir högre än beloppet enligt 15 – 19 §§, av det belopp som han eller hon skulle ha fått i talmanspension från och med den månad då han eller hon fyller 66 år enligt de bestämmelser om talmanspension som gällde vid utgången av 2009.

Författningsförslaget 12 kap. 8 §

Den varaktiga inkomstgarantin kan idag lämnas från 50 år och fram till 65 år, d.v.s. i 15 år. I promemorian föreslås att den varaktiga inkomstgarantin ska från år 2023 kunna utges fram till 66 år, och från 2026 fram till riktåldern, vilken enligt förordning (2019:780) om riktålder för pension för år 2026 är fastställd till 67 år. [2] Förslaget får alltså till följd att tidsperioden förlängs först med ett år och senare två år, i jämförelse med dagens bestämmelser.

Bestämmelserna om inkomstgaranti gäller i huvudsak för de ledamöter som har valts in i riksdagen eller trätt in som ersättare före valet till riksdagen år 2014. Såsom anges i promemorian minskar därför av naturliga skäl antalet personer som omfattas av bestämmelserna om inkomstgaranti. Utifrån de uppgifter SPV har om s.k. latent rätt till inkomstgaranti [3] kan det dock i enskilda fall bli fråga om utbetalning av inkomstgaranti relativt långt fram i tiden. Hur riktåldern kommer utvecklas under denna tid är i dagsläget oklart. Riktåldern ska enligt socialförsäkringsbalken fastställas sex år innan den ska tillämpas.

SPV gör reflektionen att det framdeles, beroende på riktålderns utveckling, kan finnas anledning att överväga längden på utbetalningsperioden för den varaktiga inkomstgarantin och om det finns anledning att höja åldersgränsen 50 år. Även om det finns bestämmelser om jämkning i 12 kap. 20 § enligt vilken inkomstgaranti kan minskas om garantitagaren inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att övergå till förvärvsarbete, bör det rimligen finnas en gräns för hur lång den totala utbetalningsperioden kan vara.

9 Ikraftträdande – och övergångsreglering

Enligt förslaget i promemorian träder ändringarna i lagen i kraft den 1 januari 2023 (respektive 1 januari 2026). Enligt övergångsbestämmelsen i båda fallen gäller äldre föreskrifter fortfarande för den som uppnår respektive åldersgräns före nämnda datum. Undantagna är således de som uppnått respektive åldersgräns före ikraftträdandet. Det innebär exempelvis den som fyller 65 år i november 2022 kan ta ut sin pension under 2023 utan att det bedöms som ett förtida uttag, trots att denne vid uttagstidpunkten ännu inte fyllt 66 år.

SPV är osäker på hur förslaget därutöver ska tolkas, det vill säga vilka som omfattas av förändringarna:

• omfattas endast de som sitter i riksdagen efter att förändringarna trätt i kraft?
• omfattas även de som tidigare avgått från riksdagen med pensionsrätt enligt lag 2016:1108?
• omfattas även de som tidigare avgått från riksdagen med pensionsrätt enligt lag 1994:1065, i 2010 års lydelse?
• omfattas även de som tidigare avgått från riksdagen med pensionsrätt enligt lag 1994:1065, i lydelsen före år 2010?

Pensionssystemet reformerades år 2010, vilket innebar genomgripande förändringar i den dåvarande lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Dessa förändringar överfördes senare till nuvarande ersättningslag, som trädde i kraft 2017, utan några materiella förändringar avseende pensionsförmånerna.

Om avsikten är att de nya bestämmelserna ska gälla inom dagens reformerade pensionssystem från 2010, oavsett avgångstidpunkt från riksdagen, innebär det att förändringarna även bör omfatta riksdagsledamöter som avgått från riksdagen under tid när lag 1994:1065, i lydelse från 2010, var gällande. Förändringarna omfattar då den som ännu inte uppnått relevant åldersgräns.

En konsekvens av ovanstående är att en bedömning huruvida ett förtida uttag föreligger eller inte, kommer ske utifrån samma ålder, 66 år respektive riktåldern, för samtliga som ansöker om uttag av pensionen under ett kalenderår. Undantagna är de som vid varje förändring uppnått den tidigare åldern. Det innebär alltså att vid ansökan om pension under åren 2023–2025 bedöms detta utifrån åldern 66 år, med undantag för dem som uppnått 65 år senast under år 2022. Vid ansökan om pension under år 2026 bedöms detta utifrån 67 år, med undantag för dem som uppnått 66 år senast under 2025. Vid ansökan om pension åren därefter bedöms detta sedan utifrån varje förändrad riktålder enligt samma princip.

Om förändringen inte ska omfatta den som avgått från riksdagen före förändringens ikraftträdande kommer detta betyda att avgångstidpunkten styr vilken pensionsålder som är gällande för respektive individ. Det innebär att i framtiden när respektive individ uppnår pensionsålder kommer 65 år gälla den som avgått under åren 2010-2022, 66 år för den som avgår under åren 2023-2025, 67 år för den som avgår under år 2026 och så vidare beroende på utvecklingen av riktåldern.

Före 2010 var pensionssystemet utformat på annat sätt. De som uppfyllde kriterierna för rätt till ålderspension respektive livränta kan vid sin avgång ha fått beslut om sådan rätt från 65 år. De som omfattats av rätt till livränta eller ålderspension behöver ännu inte ha uppnått pensionsåldern. SPV antar att avsikten med förslaget inte är att dessa ska omfattas av förändringarna. Värt att notera i sammanhanget är att SPV betalar ut sjukpension till en person, som enligt dessa äldre bestämmelser kommer att upphöra vid 65 år. Vidare gör SPV reflektionen att den som har rätt till ålderspension eller livränta från 65 år och återkommer till riksdagen efter 2023 kommer att omfattas av den högre pensionsåldern och får vid önskan om uttag av pensionen vid 65 år ta ut denna som ett förtida uttag.

Med hänsyn till vad som ovan angivits anser SPV att det är nödvändigt med förtydliganden vad gäller ikraftträdande- och övergångsregleringen.

10 Konsekvenser av förslagen

I promemorian anges att ”de ledamöter som omfattas av reglerna om tilläggsbelopp och enligt det regelverket uppfyller kraven för att kunna gå i pension redan vid 50 års ålder kommer att erhålla tilläggsbelopp respektive inkomstgaranti under en längre tid än idag. Detta innebär en ökad kostnad.”

SPV utgår visserligen från att det blivit ett formuleringsfel avseende delen om att kunna gå i pension vid 50 års ålder, men vill ändå förtydliga att pension inte betalas ut vid 50 års ålder. Det är istället, som också framgår av promemorian, vissa kriterier som ska vara uppfyllda för rätten till tilläggsbelopp, däribland att man senast vid utgången av riksmötet 2013/14 fyllt 50 år. Tilläggsbeloppet som sådant utges först vid 65 år. Inkomstgarantin kan dock utges från 50 år.

Om utbetalningstidpunkten för tilläggsbelopp höjs till 66 år utges denna under kortare tid (i författningskommentaren till 9 kap 11 § anges, så som SPV förstår det, att tiden blir längre). Därmed borde kostnaden för tilläggsbelopp minska. SPV instämmer i bedömningen att kostnaden för inkomstgarantin ökar. Även kostnaden för ekonomiskt omställningsstöd kan öka i viss mån, eftersom den som exempelvis vid 64 års ålder ges rätt till stödet kan få det längre än under ett års tid när åldersgränsen höjs till 66 år. Hur mycket kostnaden ökar beror bl.a. på vilken inkomst förmånstagaren har i övrigt, eftersom inkomstgarantin respektive ekonomiskt omställningsstöd ska minskas med övriga inkomster.

Det anges inget i promemorian om konsekvensen för kostnaden för ålderspension utifrån intjänade pensionsrätter. Ålderspension enligt pensionssystemet utgör för år summan av de pensionsrätter som tillgodoräknas. Om ålderspensionen börjar tas ut före den månad ledamoten fyller 65 år minskas pensionen med 0,5 procent för varje månad som återstår till den månad då han eller hon fyller 65 år. Ju tidigare pensionen tas ut desto lägre blir alltså beloppet för att kompensera för den längre utbetalningsperioden. Om individen väljer (utan att sitta i riksdagen och tjäna in ytterligare pensionsrätter) att ta ut pensionen vid 66 år (ett år efter 65 år) sker ingen förändring av beloppet, utöver att det indexeras upp till 66 års-året. Framskjuten uttagsålder innebär inte någon förhöjning av årsbeloppet för individen. Givet samma intjänade pensionsrätter kommer årsbeloppet vid en höjning av åldern till 66 år således vara detsamma som det är idag vid 66 års ålder. Däremot så innebär en höjning av åldern till 66 år att det bortfaller ett år med möjlighet till pension utan minskning för förtida uttag (d.v.s. året mellan 65-66 år). Detta torde medföra en minskad kostnad för Riksdagsförvaltningen, i förhållande till om åldern inte höjs.

SPV instämmer i den bedömning som görs i promemorian om att de föreslagna förändringarna för med sig ökade kostnader för SPV:s administration. I vilken omfattning kan bero på hur ikraftträdande- och övergångsregleringen ska tolkas och vilken komplexitet dessa medför. Även ur denna aspekt är det viktigt med en tydlig reglering i den delen. SPV utgår från att kostnaderna hanteras i enlighet med den skriftliga överenskommelse som föreligger mellan SPV och Riksdagsförvaltningen.

Övrigt

Riksdagens arvodesnämnd fattar beslut om avgångsförmånerna inkomstgaranti och ekonomiskt omställningsstöd medan SPV betalar ut dessa. För utbetalningen mottar SPV beslut om förmånerna från arvodesnämnden. I besluten framkommer förmånens upphörandedatum respektive upphörandeålder 65 år. SPV utgår från att verket i pågående ärenden tillskickas beslut om förlängd rätt till inkomstgaranti respektive ekonomiskt omställningsstöd avseende perioden mellan 65 och 66 år, i de fall föreslagna förändringar medför sådan rätt för individen.

Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Maria Humla efter föredragning av verksjuristen Nilla Alestig. I beredningen har även handläggaren Görel Olsson och aktuarien Per Melkerhed deltagit.

[1] Även nuvarande formulering i bestämmelsen kan ge den uppfattning med avseende på 65 år. Vid bestämmelsens tillkomst år 2010 var formuleringen dock relevant.

[2] Även riktåldern för år 2027 är 67 år enligt förordning (2021:394) om riktålder för pension för år 2027. Förslaget får alltså till följd att tidsperioden förlängs först med ett år och senare två år, i jämförelse med dagens bestämmelser.

[3] Det gäller personer som idag sitter i riksdagen och som uppfyller kraven för rätt till inkomstgaranti den dagen de avgår. Under hur lång tid de kan få rätt till inkomstgaranti beror på deras ålder vid avgången.kan det dock i enskilda fall bli fråga om utbetalning av inkomstgaranti relativt långt fram i tiden. Hur riktåldern kommer utvecklas under denna tid är i dagsläget oklart. Riktåldern ska enligt socialförsäkringsbalken fastställas sex år innan den ska tillämpas.

Datum: 2022-04-29

Vår beteckning: MD2022/146

Er beteckning: 1447-2018/19

Yttrande över promemoria om anpassningar i riksdagens pensionssystem (pdf, nytt fönster)

Yttrande över Förslag till nya regler om att fondbolag, förvaltningsbolag och värdepappersinstitut ska beakta hållbarhetsfaktorer och integrera hållbarhetsrisker (FI Dnr 21-29976)    

Statens tjänstepensionsverk (SPV) har utifrån sitt uppdrag som administratör av statliga tjänstepensioner inga synpunkter på de föreslagna föreskrifterna. SPV:s pensionsadministrativa verksamhet innefattar inte kapitalförvaltning av den karaktär som förslagen rör.

Detta yttrande har beslutats av chefsjuristen Jimmy Everitt i närvaro av verksjuristen Tony Törnqvist, föredragande.

Datum: 27 mars 2022

Vår beteckning: MD2022/131

Er beteckning: FI Dnr 21-29976

Remissyttrande Statens tjänstepensionsverk (pdf, nytt fönster)

Yttrande över remissen Säker och kostnadseffektiv it-drift  - Förslag till varaktiga former för samordnad statlig it-drift (SOU 2021:97)

Statens tjänstepensionsverk (SPV) lämnar härmed sitt yttrande över rubricerande remiss.  

Kapitel 10 – Utgångspunkter och principer för varaktiga former för samordnad statlig it-drift

10.1 Regeringen bör inrätta varaktiga former för samordnad statlig it-drift

SPV instämmer i bedömningen att det bör införas varaktiga former för samordnad statlig it-drift.

10.5 Anslutning till det samordnade statliga tjänsteutbudet

Myndigheternas behov och förutsättningar i fråga om säkerhetskrav i verksamheten m.m. skiljer sig åt och de bör därför fortsatt ha självbestämmanderätt i frågor som rör it-drift. SPV tillstyrker därför förslaget om att det ska vara valfritt för myndigheter att ansluta sig till det samordnade statliga tjänsteutbudet.

10.6.7 Hantering av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter i det samordnade statliga tjänsteutbudet

Utredningen bedömer att säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter inte ska hanteras inom det samordnade statliga tjänsteutbudet.

SPV uppfattar att utredningen anser att det kan förväntas bli kostnadsdrivande för staten som helhet att låta säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter hanteras inom ramen för det samordnade statliga tjänsteutbudet. Höga säkerhetskrav kan också, som utredningen noterar, komma att påverka funktionaliteten i tjänsterna. Det kan mot den bakgrunden visserligen anses logiskt att undanta hanteringen av sådana uppgifter från det samordnade statliga tjänsteutbudet.

Som framgår av utredningen finns dock ett förhållandevis stort antal myndigheter som hanterar säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter i sin verksamhet. Kostnadseffektivitet och säkerhetsmässiga överväganden kan för en sådan myndighet vara bärande skäl för att myndigheten vill låta hela sin it-drift, inklusive hanteringen av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, ske i statlig regi hos en och samma leverantörsmyndighet. Om säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter undantas från det samordnade statliga tjänsteutbudet kommer en myndighet som hanterar sådana uppgifter endast att kunna överlåta delar av sin it-drift på en leverantörsmyndighet. De säkerhetsskyddsklassificerade uppgifterna kommer behöva avskiljas och antingen hanteras i egen regi eller genom anlitande av ytterligare leverantörer. Kostnaderna för ett sådant upplägg kan tänkas bli högre. En sådan uppdelning av informationsmängderna skulle sannolikt också vara svår att genomföra i praktiken och inte medföra några fördelar ur säkerhetssynpunkt, snarare tvärtom. SPV anser därför att överenskommelser mellan myndigheter avseende varaktig it-drift som inkluderar hanteringen av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter ändå bör kunna ske. Kan det dock av olika skäl inte lämpligen ske inom ramen för ett samordnat statligt tjänsteutbud, bör det ändå vara möjligt för myndigheter att genomföra individuella överenskommelser om varaktig it-drift utanför denna ram. En författningsreglering som ger tydliga rättsliga förutsättningar för detta bör införas.

SPV vill i detta sammanhang också särskilt lyfta fram att verket är mitt i ett arbete med migrering av sin it-drift till Försäkringskassan, som i dag tillhandahåller it-driftstjänster bl.a. med stöd av sitt särskilda regeringsuppdrag om samordnad och säker statlig it-drift. Skäl hänförliga till just kostnadseffektivitet och ökad säkerhet har varit avgörande för SPV:s beslut om anslutning. SPV anser det som viktigt, och förutsätter, att leveransen av de it-driftstjänster som myndigheten redan överenskommit om med Försäkringskassan kan ske i enlighet med ingången överenskommelse. Det är dock inte entydigt i vilken mån författningsförslaget får en påverkan på tjänster som tillhandahålls med stöd av befintliga bemyndiganden. Detta bör klargöras i ett eventuellt fortsatt lagstiftningsarbete.

Kapitel 11 – Förslag till varaktiga former för samordnad statlig it-drift

11.2 Organisering av en samordnad statlig it-drift

Att myndigheternas information inte samlas hos en enda leverantörsmyndighet kan tänkas bidra till en högre grad av säkerhet i den samordnade lösningen överlag. SPV tillstyrker därför förslaget att det ska finnas flera leverantörsmyndigheter istället för en enda myndighet för it-drift.

11.7 Reglering av villkoren för leverantörmyndigheternas behandling av personuppgifter

Utredningen föreslår att leverantörsmyndigheternas behandling av personuppgifter för anslutande myndigheters räkning ska regleras dels i den nya förordningen, dels i den skriftliga överenskommelsen mellan den anslutande myndigheten och leverantörsmyndigheten. Regleringen är avsedd att till stora delar ersätta behovet av ett personuppgiftsbiträdesavtal.

SPV delar utredningens ambition att minska den administrativa bördan i anslutningsprocessen, men anser att förslaget i denna del innehåller vissa oklarheter samt att det kan ifrågasättas om syftet med förslaget uppnås.

I utredningen anges bl.a. att de villkor som framgår av artikel 28.3 (a) – (h) EU:s dataskyddsförordning ska införas i den nya förordningen om samordnad statlig it-drift. Punkterna (b), (d) och (g) i artikeln har dock inte kommit till uttryck i författningsförslaget. Det framgår inte tydligt om avsikten är att dessa punkter istället ska regleras i den skriftliga överenskommelsen, eller om det ansetts obehövligt att uttryckligen återge dessa punkter i den nya förordningen. SPV:s uppfattning är att dessa punkter på något sätt måste komma till uttryck i antingen ett avtal eller i en nationell rättsakt.

Den föreslagna förordningsregleringen är vidare mycket allmänt hållen. En anslutande myndighet i egenskap av personuppgiftsansvarig kommer därför i stor utsträckning att behöva komplettera regleringen i såväl överenskommelsen som i annan dokumentation, t.ex. i fråga om krav på lämpliga tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder. SPV är därför tveksam till om förslaget bidrar till någon större grad av enhetlighet och tydlighet för de registrerade. Risken finns istället att villkoren för behandlingen blir mindre överskådliga när de återfinns på flera ställen och måste utläsas korsvis. SPV har också svårt att se att det medför några större fördelar ur integritets- eller effektivitetssynpunkt att dela upp de villkor som måste föreskrivas, i jämförelse med att reglera samtliga villkor för behandlingen sammanhållet i ett personuppgiftsbiträdesavtal som anpassats för den tjänst som är aktuell.

Det kan därför finnas behov av att antingen utöka samt förtydliga villkoren i den föreslagna förordningen eller överväga om leverantörsmyndigheternas behandling av personuppgifter ska regleras på annat sätt.

Övriga synpunkter

Myndigheternas verksamheter måste kunna fungera även under kris och krig. SPV efterlyser en utredning och förslag rörande infrastruktur och driftsäkra platser för statliga datacenter som säkerställer detta.

SPV har i övrigt inga synpunkter på utredningen eller förslagen.

Detta yttrande har beslutats av generaldirektör Maria Humla efter föredragning av verksjuristen Emil Öhlén. I beredningen har även chefsjuristen Jimmy Everitt, chefsarkitekten Tomas Hellström, uppdragsledaren Hans Åhrman och informationssäkerhetschefen Tony Persson deltagit.

Datum: 14 mars 2022

Vår beteckning: MD 2021/414

Er beteckning: I2021/03265

Yttrande över remissen Säker och kostnadseffektiv it-drift  - Förslag till varaktiga former för samordnad statlig it-drift (SOU 2021:97) (pdf, nytt fönster)

Yttrande över promemoria om garantitillägg i bostadstillägget (Ds 2022:3)

Med hänsyn till den korta remisstiden lämnar Statens tjänstepensionsverk (SPV) endast översiktliga kommentarer på förslagen i promemorian.

SPV är inte övertygat om att detta är rätt sätt att, såsom verket förstår det, i praktiken höja pension på för berörda pensionärer, varför verket väljer att avstyrker det föreslagna sättet för höjningen. Det främsta skälet för SPV:s inställning är att förslaget att införa ytterligare en förmånstyp ökar komplexiteten i pensionssystemet för enskilda. Nedan följer en mer utförlig motivering.

I promemorian föreslås att det införs en ny förmån, vars syfte är att långsiktigt förbättra den ekonomiska situationen för den berörda gruppen av pensionärer. Den nya förmånen ska vara ett kompletterande bidrag till boende- och hushållskostnader. Den föreslås därför vara en del av bostadstillägget och benämnas garantitillägg i bostadstillägget. Till skillnad från ordinarie bostadstillägg beaktas dock inte hela personens ekonomi, däribland tjänstepension och boendekostnader, utan garantitillägget beräknas utifrån inkomster från det allmänna pensionssystemet. Garantitillägget förutsätter inte någon ansökan. I likhet med bostadstillägg är förmånen inte skattepliktig.

Den samlade bilden ger ett oklart intryck vad garantitillägg utgör för typ av förmån och synes öka risken att pensionssystemet, med flertal tilläggsförmåner, uppfattas svåröverblickbart för individen. Även det faktum att det skapas ytterligare ett begrepp, som ska inplaceras bland andra snarlika begrepp, såsom inkomstpension, inkomstpensions­tillägg, garantipension, bostadstillägg, särskilt bostadstillägg, och där vissa är skattepliktiga och vissa inte, torde försvåra individens förståelse för systemet. I det sammanhanget påverkas även tjänstepensionsaktörerna i sin kommunikation med individen då pension kan behöva förklaras ur ett helhetsperspektiv, och förändringar i pensionssystemet ger upphov till följdfrågor. Det gäller än mer för den som uppbär tjänstepension i form av s.k. bruttoförmåner enligt äldre tjänstepensionsavtal, enligt vilka tjänstepensionen ska minskas med allmän pension, men exempelvis inte med bostadstillägg.

minPension är ett samarbete mellan staten och pensionsbolagen. På minpension.se kan den som tjänar in till sin pension se den ur ett helhetsperspektiv. Tjänsten omfattar i viss utsträckning även pension under utbetalning. Det kan antas att det nya garantitillägget inte kommer visas på minPension, eftersom det utgör ett tillägg till bostadstillägget. Med ytterligare tillägg, utanför själva pensionssystemet, ökar komplexiteten för individen att förstå helheten avseende sin pension.

Det kan konstateras att syftet med det nyligen införda inkomstpensionstillägget var att öka respektavståndet mellan dem som arbetat och dem som inte har gjort det (Ds 2020:7). Syftet med det förslagna garantitillägget är att långsiktigt stärka inkomsterna för de pensionärer som har låga inkomster från den allmänna pensionen, vilket torde minska effekten av syftet med förstnämnda tillägg. Båda dessa reformer är finansierade via statsbudgeten och avviker från grundtanken att pensionssystemet ska präglas av långsiktiga lösningar som utformas utifrån systemets grundläggande principer, däribland livsinkomstprincipen

Detta yttrande har beslutats av generaldirektören Maria Humla efter föredragning av verksjuristen Nilla Alestig. I beredningen har även chefsjuristen Jimmy Everitt deltagit.

Datum: 11 mars 2022

Vår beteckning: MD2022/67

Er beteckning: S2022/00858

Yttrande över promemoria om garantitillägg i bostadstillägget (pdf, nytt fönster)

Yttrande över remissen Riksarkivets förslag till
författningar (FormatE)

Statens tjänstepensionsverk (SPV) har beretts tillfälle att yttra sig över Riksarkivets remiss om nya författningar rörande tekniska krav vid framställning av elektroniska allmänna handlingar som ska ersätta Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd om tekniska krav för elektroniska handlingar (upptagningar för automatiserad behandling) RA-FS 2009:2. Remissen omfattar två föreskrifter samt underlag som tagits fram i det projekt som ligger till grund för förslagen. Dokumenten har kopplingar till varandra och kan inte läsas separat.

Remissunderlaget är mycket omfattande och SPV anser att materialet dessutom är svårgenomträngligt rent språkligt och i sin uppbyggnad vilket riskerar att vi som remissinstans inte har kunnat yttrat oss över det
Riksarkivet behöver.

Synpunkter på författningsförslag

SPV välkomnar en uppdatering av RA-FS 2009:2. En översyn av denna är efterlängtad.

SPV har inga kommentar på innehållet i författningsförslagen. Det är inget innehållsmässigt fel på de ingående dokumenten och de visar på det gjorts ett omfattande och gediget arbete med att ta fram dessa föreskrifter. Däremot tycker vi inte att upplägget och sambanden mellan de olika dokumenten i remissen fungerar. Vår bedömning är att det omfattande materialet och alla hänvisningar dem emellan inte bidrar till efterlevnad av föreskrifterna. Vi befarar att det kan bidra till att fel format väljs. Inte avsiktligt utan genom tolkningsfel. Då syftet är att föreskrifterna ska implementeras korrekt finns ett arbete kvar att gör med att anpassa språk och struktur utifrån det ändamålet.

Ett önskemål från vår sida är att föreskrifterna är självständiga. Att man inte ska behöva gå in i TeK för att kunna tolka ArK. Ett annat alternativ är att det finns samma rubriker i bilagorna till de båda författningarna så att det blir lättare att hoppa emellan.

Synpunkter på föreskrifternas bilagor

På det stora hela ser vi inga konstigheter innehållsmässigt i bilagorna, dock har vi följande frågor:
ArK sid: 7

• Enligt 1.1.2 Allmänna handlingar med databaser eller datauppsättningar: Vilka databasfrågor är det som avses, är det endast det som är
  framställda i form av SQL? Många system som används idag använder sig av Objekt-Relationell mappning som konverterar programkod till SQL i bakgrunden.
• Enligt 1.1.3 Allmänna handlingar med datafiler: får det bara förekomma en punkt som skiljetecken för att signalera avgränsning i filnamnet? SPV bedömer att detta inte borde vara ett tekniskt hinder att istället se den sista förekomsten av en punkt i filnamnet som avgränsare till filändelser.

Detta yttrande har beslutats av generaldirektör Maria Humla efter
föredragning av verksarkivarie Frida Sandgren. I beredning har Jonas Christiansson, it-arkitekt och Tomas Hellström, chefsarkitekt deltagit. Diskussioner har även förts med myndighetens chefer inom it-avdelningen.

Datum: 24 januari 2022

Vår beteckning: MD2021/335

Er beteckning: RA-KS 2021/18

 Yttrande över remissen Riksarkivets förslag till
författning (pdf, nytt fönster)